Jag har ju under de senaste åtta månaderna fått en annan inställning till det här med att vara hemma med barn. Det har varit fullkomligt ljuvligt, lärorikt och alldeles underbart. Det har varit så kul att få bra kontakt med P, vilket inte hade gått så bra om han varit på dagis, då hade ju inte tiden funnits.
Jag hade ganska stor ångest innan jag började jobba igen. Höll jag på med rätt saker, är det verkligen kul och det jag mest av allt vill göra?
När så väl jobbet satte igång hade jag inte så mycket ångest och hemlängtan som jag befarat. Nu när jag jobbat i drygt två veckor kan jag inte släppa jobbet…
Ikväll höll jag på att ta jobbet med mig hem, men var hård mot mig själv och lämnade det kvar på kontoret.
Konstigt hur saker och ting kan vända så snabbt ;)
2 kommentarer:
Precis så kände jag också. Innan förlossningen planerade jag att gå tillbaka till jobbet redan efter några månader/ett halvår. Men upptäckte efter ett tag att jag faktiskt njöt av att gå hemma. Nu har jag börjat räkna ned för min arbetstart i september (skall jobba 1 dag/vecka med start i juni) och har delade känslor över detta. Ågren för att det är skönt att gå hemma och man faktiskt hinner med att ha städat och snyggt samt att hålla på med sin hobby, men samtidigt skall det bli skönt att få lite mer vardag, egenvärde och faktiskt "lugna ned takten lite" eftersom jag ställer höga krav på mig själv för att få gjort så mycket som möjligt "när jag ändå går hemma".
Mimmi
Jag är ju inte så duktig på det där med att hålla rent och städat här hemma, så på den fronten är det nästan en lättnad att M tagit över ansvaret ;)
Egenvärde är ju så skönt!
Skicka en kommentar